Företagarfrun

Har en tid funderat över hur mycket om mig själv jag skall lämna ut i bloggen. Hittills har det ju mest handlat om ytligheter som kläder, träning och dålig hy. Men jag har, tro det eller ej, även djupare sidor:-)
Det är en svår balansgång det här. Lämna ut sig själv, berätta om hur jag verkligen är och mår, eller bara skriva om det som är lättsamt och kul. Nu har jag i alla fall kommit fram till att jag behöver skriva även om hur det är att vara jag, när jag mår dåligt. Here we go.

Jag lider av vad man skulle kunna kalla ångestsyndrom kombinerat med visst "tvång".
Genom vårt BVC har jag nu äntligen, efter alla dessa år, kommit i kontakt med en fantastisk person som arbetar som psykolog. Hon hjälper mig att komma till rätta med alla mina issues.
Jag har, så länge jag kan minnas, haft skyhöga krav på mig själv. Till viss del är det bra, jag har t ex alltid lyckats väldigt bra i skolan. Men ju äldre jag blir, desto besvärligare blir det att leva med. Med åldern kommer, som alla vet, även mer ansvar. För att kunna ta ansvar för det som är viktigt på riktigt har man helt enkelt inte tid för en massa knäppa tvångstankar.
För mig fungerar det så att jag får för mig grejer som jag "måste göra". Om jag inte gör dessa, kommer ångesten som ett brev på posten, kör över mig som en ångvält. Just nu, för det har varit olika saker i olika skeden i livet, handlar det mestadels om att hålla pedantisk ordning runt omkring mig. Jag får panik om sängen inte bäddas på mitt sätt, panik om det ligger smulor på golvet, ångest om jag inte får torka av efter Emmys kladdiga fingarar etc, etc. Jag förstår att det verkar helt kocko och jag kan även förstå den som som säger: Men sluta bara gör det, INGET kommer att hända!
Igår var jag då återigen hos min psykolog och vi pratade om just detta. Hon hjälpte mig att bena upp för mig själv, vad det är som gör det så jobbigt. För visst, även jag, mitt "friska jag", VET att ingenting kommer att hända om jag skiter i att puffa kuddarna i soffan innan jag går och lägger mig. Ändå är det så jävla jobbigt att inte göra det att jag helt enklet följer min kropps impulser och gör som ångesten vill. Alltså puffar kuddar.
Igår fick jag för första gången reda ut vad det är som händer på de där millisekundrarna det tar för min hjärna att bestämma sig för att kuddarna måste puffas, till vilket pris som helst.
Snabbt som attan tänker jag nämligen; "om jag inte håller ordning på allt runt omkring mig, perfekt yta så att säga, kommer jag att gå sönder och alla kommer att se vilken trasig och dålig månnsika jag egentligen är. Om jag låter mig själv gå sönder kommer jag kanske tillslut bli psykiskt sjuk."
Det är alltså dessa ganska starka tankar som svischar förbi inne i min hjärna och som ger mig ångest. Ångest är kroppens sätt att försöka undvika psykisk smärta. Slutsatsen blir då att jag gör som ångesten vill, alltså städar och fixar, för att helt enkelt dämpa den. Det som sker när man gör så här är att man dämpar ångesten på KORT sikt. På lång sikt gör man den värre. För hjärnan fungerar så att den kommer hitta på nya grejer som jag måste göra, dvs nya tvång, för att kunna dämpa ångesten nästa gång. Man hamnar alltså i ett förbannat ekorrhjul, där man drivs av sin rädsla för att visa sig trasig, otillräcklig eller rent av psykiskt sjuk. Det värsta är, som säkert alla förstår, att det är just detta beteendet i det långa loppet kan göra att man blir sjuk. Rädslan för att bli sjuk driver till handlingar som gör att man tillslut riskerar att bli sjuk på riktigt. Det är så konstigt och invecklat men jag tror ni förstår??
Summan av detta långa inlägg är att jag just nu är mitt uppe i detta. Jag håller på att bryta mina gamla mönster. För det enda sättet att slippa ångesten är att trotsa den, bryta, för att sen gå vidare från ruta ett.
Jag lyckar mig själv till! :-)

Puss på er!